Jag sträckte fram handen, och i samma stund som jag fick kontakt med skaftet, sprang ännu ett minne upp till ytan. Eller, det var snarare en känsla, än ett minne. Känslan av hur rädd jag varit. Hur äcklig jag hade varit. Hur uppgiven jag hade varit. Och så var hans ansikte där igen. Killen med det svarta håret och de alldeles förstora hålen i hans öron..

Plötsligt knackade någon på min dörr. Jag svarade inte och låtsades att jag fortfarande sov. Bankandet på dörren dunkade i samma takt som min huvudvärk. Jag kände hur det bultade och bultade, och ju mer jag försökte minnas vad som hade hänt, desto svårare blev allt. Vem var han? Vad hade hänt?

Smärtan på ovansidan av armen påminde mig om att något inte stod rätt till. Jag drog upp ärmen på T-tröjan, och kände hur smärtan stegrades då tyget fastnade i såren.

Är du vaken? hördes det utifrån mitt rum. Jag ignorerade den vädjande rösten. Den vädjande rösten. Snälla, sluta. Snälla jag vill inte. Snälla sluta. Tårarna, paniken. Den fasta handen. Smärtan när handen grep tag runt min strupe.

Sluta! skrek jag.

Så du är vaken? Snälla öppna, jag är orolig för dig. Du sa så mycket konstigt igår när du kom hem. Snälla, vad var det för kille du pratade om? Snälla..öppna bara dörren...

Vad tror ni händer sen? Den som gissar rätt, eller är närmast sanningen, får en länkning i varje inlägg samt under "länkar" hela veckan fram tills nästa kapitel!

Står jag still och andas en enda stund,
Kan jag inte sova en blund.
Jag pryder min kropp för att glömma,
Men snart är de för många för att gömma.
Bilder, hål, sår.
Mina ögon är tömda, inte en enda tår.
Jag är tom på luft och känsel,
Kan inte springa mer, slut på bränsle.

Så nu sitter jag här,
Och undrar, om det blir bättre om jag skär.
Försvinner klumpen i magen?
Den som gör att jag knappt står ut med dagen.
Blodet rinner,
Och min smärta försvinner.
Tillräckligt länge för att jag ska orka sova.
Morgondagen blir väl bättre? Lova.

Jag vaknade av regnets hårda slag mot mitt stängda fönster. Jag vred mig om och kände hur det bultade på ovansidan av min arm. Jag mindes knappt gårdagen, men ångesten som bultade i magen förtalde att något var fel. Mer fel än vanligt. Jag kämpade för att minnas, men det sista jag kunde komma ihåg var killen med dom stora töjningarna i öronen. Jag kunde inte få ur hans ansikte ur mitt huvud, och ju mer jag tänkte på honom, desto hårdare knöt sig klumpen i magen.

Plötsligt började klumpen att vandra uppåt, lite för långt upp. Jag kräktes. På golvet bredvid min säng. Hur fan hände det här? tänkte jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag kunde inte få stopp på hostan och sammandragningarna i magen, men det kom inte ut något mer.

Tårarna rann, och plötsligt flimrade ännu ett minne förbi på min näthinna. Rakhyveln. Skriken. Tårarna. Jag såg mig föbrilt omkring, och på golvet, bredvid det som borde ha varit gårdagens middag, men som endast var en blöt fläck, låg den. Det stack ut några hårstrån från den, och mängder av levrat blod prydde skaftet, som rakbladen.

Jag sträckte fram handen, och i samma stund som jag fick kontakt med skaftet, sprang ännu ett minne upp till ytan. Eller, det var snarare en känsla, än ett minne. Känslan av hur rädd jag varit. Hur äcklig jag hade varit. Hur uppgiven jag hade varit. Och så var hans ansikte där igen. Killen med det svarta håret och de alldeles förstora hålen i hans öron...

Vad tror ni händer sen? Den som gissar rätt, eller är närmast sanningen, får en länkning i varje inlägg samt under "länkar" hela veckan fram tills nästa kapitel!