Jag sträckte fram handen, och i samma stund som jag fick kontakt med skaftet, sprang ännu ett minne upp till ytan. Eller, det var snarare en känsla, än ett minne. Känslan av hur rädd jag varit. Hur äcklig jag hade varit. Hur uppgiven jag hade varit. Och så var hans ansikte där igen. Killen med det svarta håret och de alldeles förstora hålen i hans öron..

Plötsligt knackade någon på min dörr. Jag svarade inte och låtsades att jag fortfarande sov. Bankandet på dörren dunkade i samma takt som min huvudvärk. Jag kände hur det bultade och bultade, och ju mer jag försökte minnas vad som hade hänt, desto svårare blev allt. Vem var han? Vad hade hänt?

Smärtan på ovansidan av armen påminde mig om att något inte stod rätt till. Jag drog upp ärmen på T-tröjan, och kände hur smärtan stegrades då tyget fastnade i såren.

Är du vaken? hördes det utifrån mitt rum. Jag ignorerade den vädjande rösten. Den vädjande rösten. Snälla, sluta. Snälla jag vill inte. Snälla sluta. Tårarna, paniken. Den fasta handen. Smärtan när handen grep tag runt min strupe.

Sluta! skrek jag.

Så du är vaken? Snälla öppna, jag är orolig för dig. Du sa så mycket konstigt igår när du kom hem. Snälla, vad var det för kille du pratade om? Snälla..öppna bara dörren...

Vad tror ni händer sen? Den som gissar rätt, eller är närmast sanningen, får en länkning i varje inlägg samt under "länkar" hela veckan fram tills nästa kapitel!